Bröderna Ainoa har alla börjat träna pardans redan kring treårs åldern. De kan inte tänka sig livet utan dans.
Det var en slump att Antti Ainoa började dansa som fyraåring, när det behövdes flera pojkar i en av TanssiDans-föreningens grupper. Men genast efter första gången hade intresset vaknat och han ville fortsätta. Nu har han dansat elva år i samma förening och en stor del av hans och resten av familjens liv kretsar kring dans.
– När Antti började i ett högstadium inriktat på idrott i Böle i Helsingfors beslöt vi oss för att flytta från Långvik till Bastvik i Esbo. Därifrån kan pojkarna själva ta buss till träningarna och Antti kommer lättare till skolan, berättar pojkarnas mamma Marika Ainoa.
Familjens hobby
– Jag kommer ihåg att jag som två-åring följde med på Anttis träningar och själv ville börja, men man måste vara tre år i den yngsta gruppen. Men jag började dansa genast när jag fick, berättar Arttu Ainoa, som nu är tolv år.
Aku Ainoa följde med på storabrödernas träningar och tävlingar och började själv dansa redan innan han fyllt tre.
– Det roligaste med den här hobbyn är att dansa. Man lär sig hela tiden nya steg och olika koreografier, säger sjuåringen Aku.
Den här hösten har alla pojkarna omkring fyra träningar per vecka och dessutom ibland tävlingar på veckosluten. Det betyder att mycket av familjens tid går åt till danshobbyn.
– För mig är det viktigt att pojkarna håller på med någon sport. Jag idrottade själv mycket när jag växte upp och vet hur mycket det gav mig, så därför uppmuntrar jag pojkarnas hobby, säger Marika.
Genom dansandet har pojkarna hittat en stor del av sina kompisar, både flickor och pojkar. De säger dessutom att föreningen skapar vänskapsband över åldersgränser.
Såväl Marika som bröderna tycker att föreningen TanssiDans är den allra bästa, och har aldrig övervägt att byta. Föreningen har ett fint utbud av danstimmar, bra tränare, fina läger och aktivitetsdagar, berömmer Ainoas.
Färdigheter
Förutom själva dansen har hobbyn och föreningen gett pojkarna också mycket annat.
– Jag gläder mig speciellt över att mina pojkar är så hövliga, och mycket av det beteendet har de lärt sig genom dansen. De öppnar till exempel dörrarna för andra och de umgås naturligt med både äldre och yngre människor och sköter om mindre barn, berättar Marika.
En annan sak som danstimmarna ger är att flickor och pojkar dansar tillsammans i samma grupp. De lär sig alltså på ett helt annat sätt att umgås med varandra än i fritidsintressen som är indelade i pojk- och flickgrupper.
I pardans har de flesta ett stadigt par, som de tränar och tävlar med. De lär sig dansa tillsammans och eftersom de är tillsammans många timmar per vecka är det naturligt att de blir vänner. Antti har dansat med samma par sedan 2018, och innan det har han haft två andra danspartners.
– Men träningarna påverkas ju mycket av paret. Det är kanske inte alltid så roligt att träna om ens par till exempel är på dåligt humör, frågar sig Antti.
Akus dansande har påverkats starkt av corona, hans par slutade då och gruppen han dansar i är ännu liten. Överhuvudtaget försvårade pandemin dansandet, men nu börjar läget normalisera sig och nya dansare har hittat till föreningen.
– Jag fick ett nytt par för två månader sedan. Jag kände henne lite från förut och det fungerar bra, och nu har vi börjat på samma klass i ett idrottshögstadium, säger Arttu.
Attityder
De båda äldre pojkarna uppskattar att de går i en skola som är inriktad på idrott. De kan byta sina timmar enligt sina träningsscheman och lärarna är förstående. Också de andra eleverna förstår idrottarens vardag på ett helt annat sätt.
– Tidigare har pojkarna nog fått ta emot kommentarer från sådana som inte vet vad dans är. ”Står du där och kramar en flicka igen”, ”är ni på riktigt ett par?” och ”pussas ni?”, berättar Marika.
– Men då kramade jag henne framför dem och då blev de tysta, säger Arttu och skrattar.
Ofta när bröderna berättar åt någon vad de idrottar med reagerar motparten med överraskning och undrar hur de har börjat med det. Men när man hör bröderna berätta är det tydligt att de tycker väldigt mycket om grenen. De har alla olika favoritdanser. Aku berättar att han tycker bäst om vals eftersom det är så roligt att göra steget vänstersväng.
– Jag tycker bäst om samba på grund av rytmen och musiken och allt som händer i dansen, säger Arttu.
Antti tycker bäst om paso doble, som har sitt ursprung i tjurfäktning.
– Där får man visa sig stark och det är som att spela teater, berättar Antti.
Framtid
Antti går i nionde klass i år, så han måste fundera vad han ska göra i fortsättningen.
– Jag vill börja i idrottsgymnasiet på Backasgatan i Helsingfors. Sedan blir det armén, helst vill jag in till flygvapnet för jag vill bli flygkapten eller pilot. Så jag måste se hur mycket jag hinner dansa i framtiden, säger Antti.
Arttu för sin del har klart för sig att han vill arbeta med barn i framtiden. Han kan tänka sig olika saker, som att bli barnkirurg eller danslärare, bara det handlar om barn.
– Jag är hjälpledare i dansföreningens småbarnsgrupp, och nu ska jag gå och träna med dem, berättar han innan han skyndar vidare till följande träning.
Tävlingarna är också en viktig del av pardanshobbyn. Bröderna har alla deltagit i olika tävlingar och de har alla nått upp på prispallar i något skede. Men när de berättar vad som är roligast med dans, svarar de inte tävlingar, utan att det helt enkelt ger så bra ”feelis”.
Men det närmaste målet är klart i sikte: precis det här veckoslutet ordnas Nordeuropeiska mästerskapen i pardans i Helsingfors, och bröderna ska alla tävla i sina klasser. Vi önskar dem lycka till i dansens virvlar!
Text: Heidi Schreiber