I år fyller Alfons Åberg femtio år. Det firar kulturcentret Luckan Kyrkslätt genom att bjuda daghemsbarn på ett riktigt kalas.
Det har varit tunnsått med kalas under pandemin. Bara hälften av barnen i Lindals fjärilsgrupp sträcker upp handen då de får frågan om de varit på födelsedagskalas förr.
Och om man aldrig vait på kalas under sin livstid vet man kanske inte vad som ska hända på ett kalas. Men det vet Alfons Åberg faster Fiffi som i en av Alfons böckerna planerar och genomför ett riktigt jätte kalas för Alfons – fast han själv allra helst hade velat fira med bara kompisarna Viktor och Milla under matbordet.
– Det ska vara lekar så som mete och knorr på svansen, kalashattar, ballonger och så ska man vara fin, säger barnen från Prästgårdsbackens Lindal-enhet i mun på varandra när de i boken om Alfons ser hur faster Fiffi ställer till med kalas.
Till barnens stora förtjusning finns samma kalasingredienser också på kalaset i Luckan. De vuxna från dagis verkar, liksom barnen, gilla att bli bjudna på kalas.
– Det är jätte roligt att få komma på kalas! Jag hade inte förväntat mig att det verkligen skulle vara ett riktigt kalas med mat och allt. Jag blev överraskad, säger Emma Sampakoski.
Hon studerar till socionom vid yrkesskolan Arcada och utför sin praktik på Prästgårdsbackens daghem.
Ett riktigt kalas
Kalaset börjar med att alla barn får ett placeringskort, bestående av en bildhalva. Barnens uppgift blir att hitta den andra halvan av bilden på en av stolarna runt matbordet och sedan bänka sig där i väntan på att alla hittat sin plats. Ingen får välja plats eller byta, som några gör i boken om Alfons.
När alla fått en plats serverar personalen saft åt både barn och vuxna och Luckans kulturproducent Heidi Schreiber inleder kalaset med att hälsa alla gäster välkomna till Alfons femtio-års kalas.
– Men hur kan Alfons fylla femtio samtidigt som han fyller sex år i boken? frågar Heidi av barnen som funderar en stund innan de tillsammans klurar ut svaret.
Medan barnen äter kalasmat läser Heidi en dramatiserad version av Osynligt med Alfons. I Heidis magiska kappsäck finns ett lejon – precis ett likadant som i boken hon läser – och en sil som får agera bur. Kryddburkar radas upp som Alfons och Viktors soldater och en glittrig finskål får beundrande blickar av barnen.
Att Alfons är bekant för de här fyra- och femåringarna är helt klart. De känner till att Alfons pappa vill ha ordning och reda i huset och blir därför lite pirriga när pappan är på väg hem från affären, och huset nu är alldeles tillstökat. Till all tur lyckas barnen städa nästan klart innan pappa Åberg är tillbaka.
– Vi vill höra fler sagor, ropar barnen i kör.
Vi vill ha kalas!
Men det blir inga fler sagor, utan i stället lekar och det duger också.
– Det bästa med det här kalaset var att få meta och få godispåse, säger Angelica Nordkvist.
– Det var gott med popcorn, fyller Valter Salo i.
Dominic Engberg tyckte om knorr på svansen.
– Min favoritlek på kalas är ändå kurragömma och ta-fatt, säger han.
– På mitt födelsedagskalas lekte vi hela havet stormar, men det var inte roligt eftersom jag själv inte hann sitta ner på en stol. Då är kurragömma en bättre lek, håller Minea Lindberg med om.
Har det ordnats tillräckligt med kalas under pandemin?
– Nä, inga kalas, säger alla fyra barn på en och samma gång.
– Fast det var på sätt och vis bra, eftersom vi inte ville ha corona, säger Engberg och tillägger:
– Det är viktigt att få gå på kalas och att få ordna kalas.
Enligt Emma Sampakoski pågår just nu livliga diskussioner om kalas på dagis – nu när det äntligen igen går att ordna kalas.
– Barnen vill gärna berätta vilka de tänkt bjuda på sitt kalas, men där poängterar vi vuxna att det är sådant man kan bestämma om hemma och sedan skicka inbjudningar hemifrån i stället för att tala om saken på dagis, för att ingen ska känna sig utanför.
– Det är fint att Luckan ordnar kalas där alla få vara med.
Hon hoppas att familjer igen ska börja ta del av det rika kulturutbud som erbjuds i bibliotek och i andra kulturinstitutioner.
– Det är viktigt för barn att få uppleva saker utanför den egna hem- och dagismiljön, slår Sampakoski fast.
Text och bild: Jenny Paajes
