Under konstrundan öppnar konstnären Pamela Puntti dörrarna till sin ateljé så att man kan bekanta sig med hennes konst.
– Jag tänker nästan hela tiden på mitt målande. Under sommaren hann jag endast måla varannan dag, men en stor del av skapandet är tankearbete, berättar Pamela Puntti.
Hon får intryck och idéer från olika situationer i vardagen. När hon lägger märke till något hon vill använda i sin konst, till exempel en speciell färgkombination, tar hon genast en bild eller skriver upp idén, så att hon inte glömmer bort den.
Hon studerade i början av 2000-talet konst i konstskolan Maa på Sveaborg. Efter fyra år där fanns det ingen återvändo för henne, utan hon visste att hon måste få fortsätta måla.
– Jag måste få ut utlopp för alla idéer, jag blir irriterad om jag inte får göra det, det är lite som klåda. Det är hemskt när idéerna samlas på hög, men samtidigt är det ju underbart att ha många idéer, säger Puntti.
Hon tillägger att idéerna blir gamla efter en viss tid, och när de föråldrats ger de inte längre inspiration så hon måste därefter gå vidare till nästa.
Skapandeprocessen
Hon berättar att hon fick en målning färdig föregående dag. Hon försöker följa den regeln själv att när en målning känns färdig ska hon inte senare fortsätta med den. Det betyder att hon nu kan välja bland alla de idéer hon har för att se vad hon ska fortsätta med.
– Ibland får jag genast flow och kommer i gång med nästa målning, men ibland prövar jag allt möjligt som bara inte tar fart, säger Puntti.
Hon berättar om skapandeprocessen som går parallellt med att konstnärskapet är hennes jobb.
– Min arbetsdag är som andra företagares, eller sådana som jobbar på distans. När jag fört mitt barn till dagis går jag ut till ateljén och börjar måla. Det är bara jag själv som kan vakta att jag arbetar och det kräver självkontroll, berättar Puntti.
Hon målar upp till sex timmar per dag, men målandet är fysiskt påfrestande och nacken blir stel av för långa pass.
– Man skulle kanske inte tro att målning är fysiskt, men det är krävande. Om jag målar små detaljer orkar jag inte göra det stående, även om det annars skulle vara mer ergonomiskt. Men jag har gått i fysioterapi för min nacke och min tennisarm, eller kanske penselarm är bättre ord, säger Puntti med ett skratt.
Till skapandeprocessen hör också att målningarna inte alltid blir lyckade enligt henne själv.
– Jag kan måla en månad på någonting och märka att det inte blir bra. Men då får jag inte tänka att jag har slösat bort en månad. Den har haft en funktion, sedan lämnar jag den och börjar med en ny målning, konstaterar Puntti.
Tidigare brukade hon måla ett konstverk åt gången, men nuförtiden kan hon ha flera halvfärdiga målningar på gång. Sedan väljer hon beroende på dagen vilken hon arbetar vidare på.
– Ibland känner jag på morgonen att jag inte orkar peta med smådetaljer utan vill måla med stora linjer. Jag har överhuvudtaget inte så långt tålamod, jag blir snabbt led på mina tavlor och motiv och vill gå vidare till nästa. Då gäller det att avsluta konstverket, för jag har någon sorts kontakt med alla mina tavlor och måste avsluta så att de inte upptar tankarna.
Jag kan inte säga vad jag gör om tjugo år. Jag tar en dag i sänder och hoppas jag kan måla, det är det jag vill göra. Jag fortsätter att måla så länge det är möjligt, för jag måste få ut alla idéer och bilder jag har i huvudet.
Två olika linjer
Puntti berättar att man kan se två olika linjer i hennes konstnärliga motiv. Den ena linjen är naturmotiv som uppkom i och med coronapandemin, då många andra också började måla mer naturnära motiv.
– Jag hann inte måla så mycket under den tiden. Jag hade målat mer detaljerade landskap tidigare, men under pandemin förenklade jag landskapen. Det blev större linjer vilket gav mera flow, säger Puntti.
Den andra linjen är lejonmänniskorna, som har hängt med henne sedan studietiden.
– På en målningskurs 2005 ritade jag en liten tjej med en lejonmask i handen. Den visade både att hon är stark och att hon måste kamouflera sig, berättar Puntti.
Därifrån föddes idén att det inte behöver vara en mask utan hela huvudet är ett lejonhuvud. Då föreställer inte figurerna någon speciell person, så det känns friare att måla.
– Min konst ser ganska fantasifull ut, men den beskriver främst relationer och vardagligt liv. Det är inte en helt vanlig verklighet utan den är lite glamorösare. Det känns roligt att måla upp en annan värld än den man lever i, det är roligt att fantisera om den, säger Puntti.
Tavlorna med lejonmänniskor är detaljrika och innehåller ofta inredningsdetaljer. Puntti tycker om inredning och läser tidningar om ämnet där hon får idéer till konstverken.
– Det är svårt att beskriva vad jag tänker på när jag börjar med en ny målning. Jag har alltid någon sorts plan, men resultatet blir sällan helt enligt den, det är som om lejonmänniskan skulle bestämma, beskriver Puntti.
Hon känner allt starkare att hon inte behöver beskriva målningarnas symbolik för åskådarna, alla får tolka dem som de vill. Hon tycker att det är intressant att höra vad andra ser i konstverken.
Konstrundan
Det är en av orsakerna till att hon ser fram emot konstrundan och eventuella besökare.
– Jag har bjudit in många gäster, men man vet ju aldrig på förhand hur många som dyker upp, säger Puntti.
Hon har deltagit i Konstrundan tre gånger förut, när hon ännu bodde i Grankulla. Nu har hon bott i sitt barndomshem i Friggesby i drygt två år och det är första gången hon öppnar sin ateljé här.
– Jag har en utställning och berättar om min konst för alla som är intresserade, säger Puntti.
De senaste åren har hon inte målat så mycket som tidigare, eftersom hon har ett barn i dagisålder. – Jag har haft tid att måla och känna efter vilken linje jag vill fortsätta med. Om jag ansöker om utställningstid på ett galleri g borde jag ha en helhet att erbjuda. Men det har inte varit aktuellt just nu, jag har bara njutit av att måla.
Text och bild: Heidi Schreiber
Inforuta
Konstrundan 3-4.9.2022
I Kyrkslätt har sju konstnärer öppna ateljéer.
Kolla programmet för mera detaljer på www.konstrundan.fi
Pamela Puntti, Flygvägen 23, pamelapuntti.com
